Världskyrkan · 17 november 2026
Även publicerad på English, Español, Português (Brasil), Français, Italiano, Nederlands, Norsk, Polski
Påve Leo XIV betonar synodalitet som en grundläggande dimension av kyrkan
Påve Leo XIV höll ett tal den 13 november i Chiclayo vid helgedomen för Jungfru Maria, Fredens moder. Talet riktades till biskopar, präster, personer i vigd livsstil, medlemmar av småkatekumenater, synodala team och medlemmar av den apostoliska kommittén.
Påven bekräftade att synodalitet är en konstitutionell och integrerad dimension av kyrkans liv som inte kan överges. Han beskrev synodalitet som att gå tillsammans, lyssna, fatta kloka beslut och delta i missionen med en känsla av delat ansvar. Enligt påven är detta inte en extern metod, en politisk praxis, en slogan eller en administrativ börda som endast existerar på papperet, utan ett sätt att leva i de kristna gemenskaperna.
Missionen kopplades samman med dopet, vilket utgör grunden för den kristna identiteten. Påven påpekade att dopet kommer före alla tjänster, ämbeten, yrken eller ministerier. Det gör alla till Guds barn, deltagare i Kristi prästerliga verksamhet och medansvariga för evangeliet. Han betonade att lekmännens deltagande inte är en eftergift från prästerna, utan ett uttryck för den värdighet som kommer från dopet.
Utövandet av auktoritet i kyrkan ska enligt påven ske som tjänst, genom kloka beslut och genom att främja olika andliga gåvor och nya initiativ. Han underströk att den främsta vittnesbörden för varje kristen gemenskap är den broderliga kärleken mellan medlemmarna, eftersom ingen mission kan ske utan ömsesidig samordning.
Synodalitet beskrevs inte som ett parlament eller en opinionsundersökning, utan som en andlig och gemenskaplig resa som börjar med att lyssna på den helige Ande. Processen har sina rötter i bön, tillbedjan och deltagande i eukaristin. Påven menade att det är lätt att tala om synodalitet men utmanande att praktisera det, vilket kräver självreflektion kring attityder och beteenden, särskilt hos präster.
Avslutningsvis lyfte påven fram vikten av att uppskatta kulturella skillnader snarare än enhetlighet. Han betonade att det för en deltagande kyrka är nödvändigt att dela mänsklighetens glädje, hopp, sorg och oro, med särskilt fokus på fattiga och lidande. Att lyssna, skydda den mänskliga värdigheten och arbeta för rättvisa, fred och det allmänna bästa beskrevs som krav för kyrkans mission snarare än valfria aktiviteter.