Teologins begränsningar och blindfläcken kring det ondas ursprung

A group of people sitting and watching something — Random Institute / Unsplash

Teologin har nått sina gränser eftersom människor felaktigt har trott att det gudomliga kan förstås genom mänskligt förnuft. Förnuftet är begränsat till den erfarbara världen, medan Bibeln beskriver världar som människan inte kan uppleva. Detta har lett till att personliga föreställningar har smugit sig in i tolkningarna av Gud, vilket har skapat en teologisk återvändsgränd.

En central blindfläck inom teologin är föreställningen att ondska, synd och död är separata fenomen. Denna uppfattning grundar sig i mänskliga standarder där ondska ses som samhällelig skada, synd som inre ånger och död som ett naturligt slut eller ett straff. I själva verket delar dessa tre samma rot, då deras gemensamma mål är att skilja människan från Gud.

Ondskans sanna natur är inte enbart moraliska brister eller samhällelig skada, utan en rörelse som drar människan bort från Gud. Eftersom Guds väsen är kärlek, resulterar denna rörelse i det som uppfattas som skada i samhället. Bibeln lär att den som gör gott kommer från Gud, medan den som gör ont inte har sett Gud.

För att förstå ondskans ursprung måste man först definiera det goda. Enligt Bibeln är det goda Guds väsen, vilket är kärlek. Denna kärlek är en rörelse som syftar till att förena människan med Gud så att de blir ett. Ondskan är därmed den exakta motsatsen till denna förenande rörelse.

Teologin har tidigare försökt hitta separata orsaker till dessa fenomen, såsom att söka ondskans ursprung i brist på godhet, syndens i den fria viljan och dödens i straffet för synd. Genom att inse att dessa har samma rot kan teologin hitta ett genombrott som inte bygger på mänskligt resonemang, utan på att låta Bibelns ord förklara Bibelns ord.