Världskyrkan · 28 oktober 2026
Påven betonar att kärleken till Gud måste flöda över i kärlek till nästan
Påve Leo den fjortonde höll sitt söndagsanförande under Angelus-bönen den 25 oktober och framhöll att sann kärlek till Gud ofrånkomligen måste leda till kärlek till andra människor. Inför de troende som samlats på Petersplatsen förklarade påven att dessa två former av kärlek är oskiljaktiga och att den ena inte kan existera utan den andra. Han underströk att det inte räcker att endast erkänna Guds existens eller Hans allmakt, utan att Gud söker en personlig relation med varje individ.
Under sin reflektion över dagens evangelium från Matteus beskrev påven hur Jesus svarade på en laglärares fråga om vilket budord som är störst. Jesus citerade orden från Femte Moseboken om att älska Herren sin Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och av hela sitt förstånd. Påven förklarade att Kristus genom detta svar placerar kärleken i centrum för relationen mellan människan och Gud. Detta budord är ingen yttre tvångsåtgärd eller plikt, eftersom kärlek inte kan befallas, utan det är det djupaste uttrycket för mänsklig längtan som finner sin fullbordan i gemenskap med Gud.
Den påvliga läran fortsatte med att koppla det första budordet till det andra, vilket är att älska sin nästa som sig själv. Båda budorden har samma källa och genom en nära relation med Gud lär sig människan att se både sig själv och andra genom Kristi ögon. Påven noterade att denna inställning övervinner egoismen och förvandlar även kärleken till sig själv till välgörenhet. Existensen vänds därmed mot andra människor och blir en gåva till dem som finns i ens närhet. Denna dynamik gör att kärleken blir autentisk när den svarar på Guds kärlek, vilken alltid kommer människan till mötes först.
Påve Leo den fjortonde åberopade även den heliga Teresia av Jesusbarnet för att illustrera hur kärleken ger tron dess väsen. Han påminde om hennes insikt att endast kärleken får kyrkans medlemmar att handla och att apostlarna inte skulle predicera evangeliet om kärleken slocknade. Utan kärlek varnas det för att tron skulle berövas sitt väsen, att goda gärningar skulle reduceras till ren moralism och att hoppet skulle vara fåfängt. Kärleken till Gud och kärleken till nästan beskrivs därför som fundamentala för kyrkans liv och uppdrag.
I avslutningen av sin bön inbjöd påven de församlade att be om nåden att få ett nytt hjärta som förmår omfamna och leva ut det största av alla budord. Han anförtrodde denna bön till den saliga Jungfru Marias förbön och pekade på hennes obefläckade hjärta som ett exempel där endast kärlek finns. Hela budskapet betonade att tron måste vara levande och aktiv genom kärlekshandlingar mot omgivningen för att vara sann.